Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Ankomsten till Algier. — Intryck af staden. — Perspektivet af Mustafas och S:t Eugènes höjder. — Kasboh och Fort l'Empereur. — Den fransyska staden och arabstaden. — Öster- och vesterlandets karaktär i nära beröring. — Madame Luce's flickskola och dess resultater. — Qvinnans bestämmelse afgjord af kristna och mohamedanska tolkare af Guds bud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de två gamla fästena, som dominera Algier: — Kasbah
och Fort l’Empereur.
Det är omedelbart vid dessas fot som arabstaden
ligger, skinande likt snö i solen med sina tätt sammanpackade,
låga, kalkrappade hus och fönsterlösa murar, hvilka
betäckas utaf platta, äfvenledes snöhvita tak. — Det är
mohrens hvita turban på Algiers hufvud! Denna arabstad
må ligga huru nära som helst — ja, egentligen ju blott ett
steg, kan man säga, från den fransyska stadsdelen; strecket,
som är draget mellan de båda, skiljer dem dock så absolut
som möjligt, och skall det göra, så länge Islam och den
kristna religionen stå emot hvarann som fiender, omöjliga
att försona. Nere vid hafvets strand det framåtgående:
Vesterlandet, realismen med sin civilisatoriska äflan. Vid
foten af Kasbah det stillastående: Österlandets tusenårigt
orörliga drömverld!
Här, mystiska boningar, hvilkas ingång afsigtligt
förborgas och hvilkas inre herrlighet blott skall anas; utsprång
af bjelkar från husen, hvarpå man når från det enas till det
andras tak, hvilka sammanfläta till dunkla hvalf de
uppåtstigande, smala, trassliga gränderna, der åkdon aldrig rulla.
Der nere höga, ornamenterade byggnader i flere våningar,
med stora fönster och balkonger, breda luftiga gator, gröna
sqvärer, raka, väldiga kajer och skuggrika, sköna
boulevarder.
Klättrande mödosamt öfver stenläggningen, bildad af
trappsteg, möter vandraren i arabstaden en anblick, som i
inbillningen återför honom till Abrahams, Isaks och Jakobs
tider, — till tjällen, der husfadren dikterade lagar, åtlydda
utan „omröstning“ eller „dryftande“. De primitiva
drägterna från mensklighetens barndom ha ännu ej här ombytt
mode. Svartbruna österländingar, lastade åsnor, får och
getter trängas mellan negrinnor och under tjenarinnans ok
böjda, beslöjade qvinnor med antika vattenkrukor på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
