Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Hur Ellens resa slutade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
floden. Höfdingen bestämde sig då för att
snarast möjligt färdas hemåt en väg, där
förföljarna icke kunde möta honom. Han gaf
därför order, att man skulle segla ända in i
buktens rundning, där floden fortsattes af en
liten å. Därifrån skulle han leta sig vidare
fram genom skogen. Då de nu hade tre båtar,
var det icke af nöden, att någon af krigarna
simmade.
Snart var allt redo till uppbrott, och lägret
stod öfvergifvet, medan komankerna och deras
fångar färdades fram på vattnet, som icke
efterlämnar några spår. Men Gula Vargen
anade icke, att den hvita flickan var lika slug
som han. Ellen hade kvarlämnat ett märke,
som möjligen kunde leda förföljarna på spår.
Medan komankerna voro sysselsatta med att
bära sina sårade och de två holländarna ned i
båtarna, ref den rådiga flickan en bit af sin
gråa bomullskjol. Obemärkt fäste hon den
på en gren och lade en liten klufven pinne
ofvanpå, så att den pekade inåt bukten.
Liksom komankerhöfdingen tänkte hon, att
hennes vänner snart skulle upptäcka sitt
ödesdigra misstag, och skulle de komma förbi
denna plats, skulle de nog förstå hennes tecken;
om ingen annan skulle Örnöga göra det. Nu
hade hon gjort, hvad hon kunde, och det öfriga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
