Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Räddad!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snart voro alla samlade på Ellensro. Det
fanns mycket att fråga om och mycket att
förklara. Den nnga flickans klokhet och rådighet
blefvo föremål för allmän beundran, fast hon
bara berättade helt enkelt, hvad som händt. Hon
talade icke mycket om holländarna, och det var
bäst för dem. Man lät dem äta sin mat i ro,
och de höllo sig också helst afsides. De märkte
tydligen, att både indianerna och de hvita
föraktade dem, för det de lämnat den unga flickan
åt hennes öde och endast tänkt på sig själfva.
— Men ens eget lif är då det dyrbaraste
man äger, mumlade Tomas, medan han satte i
sig det ena köttstycket efter det andra.
— Och hur många voro komankerna, Ellen?
frågade Millar. Du var länge nog bland det
packet, så att du fick väl tid att räkna dem.
— Det har jag också gjort, svarade Ellen.
Då de rodde uppåt bukten, voro de tjugofem
krigare — höfdingen, som de kallade Gula
Vargen, inberäknad. Men af dessa tjugofem voro
sex svårt sårade.
— Sedan dess har Örnöga fällt två,
fortsatte Millar, och taga vi undan de sex sårade,
så återstå alltså sjutton af de där banditerna.
På vår sida knnna vi icke räkna på Monok,
stackars mån med sin brutna arm, och
holländarna vilja vi naturligtvis inte ha med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
