Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Ute på prärien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fast bakom sadeln, och han red på sin villiga
häst hän mot de hvitas läger.
Följande morgon voro alla männen på
benen, fulla af lif och kraft, samt redo att börja
den långa, brydsamma återfärden. Örnöga gick
främst för att visa vägen, och Grey steg ofta
af sin häst och lät de andra hvila sig på Mollys
rygg.
Då de en kväll sutto omkring lägerelden,
sade William Grey:
— Mina vänner! Det finns en sak, som jag
ville tala med er om. Vi hafva nu alla en
gemensam dödsfiende, Gula Vargen menar jag,
och jag ville gärna, att ni skulle lära känna
orsakerna till mitt hat mot honom. Ni får
icke tänka sämre om mig, än jag förtjänar.
— Hvarför skulle jag tänka illa om dig?
frågade Millar vänligt.
— Jag såg nog, hvad du tänkte i djupet
af ditt hjärta, när jag i går afton berättade, att
jag skjutit indianen.
— Ser du, William! Jag har aldrig aflossat
ett skott mot någon människa utan att vara
tvungen därtill, då indianerna öfverföllo oss,
och jag måste erkänna, att det går en rysning
genom mig, när jag hör dig, som är en så
präktig och bra karl, tala om att skjuta ner
människor, som de vore vildkattor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
