Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. William Greys berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som vanligtvis lätt utverkades medels en
penningsumma.
Då jag sammanträffade med Gula Vargen,
såg jag nog, att det kom ett mörkt, hatfullt
uttryck i hans anlete, och då han hörde min
begäran, svarade han först helt tvärt nej. Men
då jag fördubblade mitt anbud, gaf han
plötsligt efter och blef med ens lika vänlig, som han
förut varit frånstötande. Jag trodde, att det
var den större penningssnmman, som gjorde
honom så tillmötesgående — att det hela blott
var förställning, föll mig icke in.
Af resan blef sålunda bestämd, och utom de
främmande färdemännen följde denna gång
äf-ven min hustru och mitt äldsta barn lilla Marie
med på resan. Saken var den, att min
svär-moder sändt bnd, att om vi ville se henne ännu
en gång, skulle vi skynda oss. Hon hade länge
varit sjuk, och det led nu mot slutet. Men
vägen till henne var lång och full af faror, så att
min hustru kunde icke göra resan på egen
hand. Dessutom var vårt yngsta barn, en liten
sex års gosse, ännu svag efter en öfverstånden
sjukdom, och vi vågade icke taga honom med
oss. Emellertid bodde min gamla trofasta mor
hos mig, och åt hennes omvårdnad kunde vi
tryggt öfverlämna vår lille Edvard. Vi tre
be-gåfvo oss således i väg, och då jag hade ko-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
