Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. William Greys berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
måste vara öfverlagd nedrighet. Men hvilka
voro våra osynliga fiender?
Omkring en mil längre fram fanns en källa
i berget, men när jag såg mig om bland de
utpinade människorna, som stodo omkring mig,
betviflade jag, att de hade krafter att kunna
nå dit. Ännu den dag som i dag är, kan jag
inte fatta, bur vi verkligen orkade gå det sista
vägstycket. Våra gommar voro alldeles torra,
och tungan lådde i ordets bokstafliga mening
fast. Det skimrade för ögonen, och våra
hufvud brände som eld, men slutligen kommo vi
då fram till den frälsande källan.
Ja, d. v. s. vi hunno fram så, att vi kunde
se den och höra den porla och brusa ned öfver
stenarna. Men vägen till den var stängd af en
skara indianer, som lågo lägrade rundt omkring
med Gula Vargen i midten. De lågo stilla
och värdiga, som sedvana är bland indianerna,
och rökte sina pipor, men icke en enda låtsade
se oss, stackars törstiga människor.
Jag ropade till dem, att de skulle lämna
plats. Intet svar — icke en enda rörde sig.
Än en gång ropade jäg — alltjämt samma
tystnad och likgiltighet. Då blef det klart för mig,
ätt alltsamman var ett afgrundslikt försåt. Jag
drog upp lejdebrefvet ur fickan och ropade till
Gula Vargen, att han skulle gifva plats: han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
