Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19. Skalperingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— A, det är nog lögn! sade Evans. Sök
sansa dig, Grey! Det är bara som han finner på.
— Gula Vargen talar sanning. När
höfdingens hustru vill hafva ved, ropar hon på Vakusa.
Vakusa hvit mans son. Han aldrig se honom
— bara veta hans lott.
— En lott värre än döden! ropade Grey
vildt och lyfte sin bössa, liksom han velat med
kolfven krossa komankerhöfdingens hufvnd. Men
han behärskade sig och sade:
— Nn till min hämnd! Han skall följa med
oss till sin by. Kanske skall Gud vara nådig
och låta mig få se min son där. Men denne
skall icke mera rida på krigsstigen som en
höfding. Vi skola skalpera honom och så låta
honom löpa. Kvinnorna skola skratta ut honom
och kläda honom i kvinnokläder, och hans lif
skall bli lika sorgligt som mitt lif varit genom
hans förvållande.
Då Gula Vargen hörde detta, blef han
alldeles utom sig af raseri. Han fruktade icke
döden, men att bli hånad på ett sådant sätt var
mer, än han förmådde bära. Den indian, som
lefvande mister sin skalp, räknas nämligen som
ärelös.
Han kastade sig i gräset och vrålade af raseri.
— Låt det gå fort! sade Örnöga. Min knif
skarp. Håll honom fast!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
