Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 23. En märklig vargjakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andedrag. Jag hade kommit lyckligt igenom
det djupa passet, men fåfängt sökte jag en
hydda, där jag kunde få härberge. Natten
närmade sig; min häst kunde endast med
svårighet plumsa fram genom den djupa snön och
stupade slutligen. Det var omöjligt att åter få
honom på benen, och jag märkte med fasa, att
mina leder började bli styfva och stela.
Framåt! var min enda tanke. Allt emellanåt föll
jag, och för hvar gång blef det svårare att
stiga upp igen. Slutligen förlamades mina
krafter, jag segnade ner på knä.
Då hörde jag på afstånd ett skott. Jag
fick nytt lefnadsmod, och mina krafter vände
tillbaka. Jag följde riktningen af knallen,
skyndade uppför kulle och nedför kulle, under det
vargarnas ögon lyste emot mig ur mörkret som
massor af irrbloss.
Hur länge jag sprungit — ja, det vet jag ej.
Det förefaller mig som en evighet. Redan
började jag ångestfullt frukta, att jag slagit in på
felaktig riktning —–––––-
Då hörde jag ånyo ej långt borta ett nytt
skott. Månen bröt i detsamma igenom de mörka
molnen, och från en höjd härborta såg jag i
dalsänkan en mörk massa. Det måtte vara en
hydda, tänkte jag. Och pris vare Herren, att
jag icke bedrog mig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
