Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
komma hit ifrån Sibirien, hvarest han vistats i många år, och var nu i tjenst hos guvernören. Af
den förstnämnde fingo vi veta, att någon jagt ej var att förvänta på mindre än en till två svenska
mils afstånd från nybygget, en distans, som i betraktande af terrängens otillgängliga natur ej kunde
genomvandras på kortare tid än ett par dygn. Ett försök till jagt var emellertid beslutadt och vandringen
anträddes inåt landet. Snart fingo vi dock erfara sanningen af ryssens ord, ty det närmaste
skogsbrynet var så tillstängdt genom vindfällen och kärr, att det åtgick nära en timmes tid att intränga
nog långt för att komma ur sigte af nybygget. Möjligen hade vi ej heller valt den bästa vägen,
men som amatör af jagtyrket får man ju ej vara så nogräknad, och följden blef, att vi snart nog
befunno oss så godt som instängda i en ogenomtränglig urskog, hvarest vi för hvarje steg måste arbeta
oss igenom ett slipprigt lager af multnad växtlighet eller slita oss väg genom slingerväxter, som
bildade ett tätt flätverk emellan stammar af ek, ceder och ett slags småbladig bok, af hvilka trädslag
skogen tycktes hufvudsakligen bestå.
Vid försöket att intränga i en urskog inom tropiken förvånas man ej, då man känner sig
tillbakahållen af detta ogenomträngliga trassel af ormbunkar, lianer och, hvad de heta allt, dessa växter,
som för hvarje steg hindra vandrarens väg, ty man har i allmänhet förestält sig rikedomen af
tropikernas mångbesjungna växtlighet sådan, men att på denna latitud, nära gränsen af en ödemark,
finna en hela året om grönskande vegetation, som icke gaf tropikens efter i yppighet och rikedom,
föreföll oss så mycket mera märkvärdigt, som alla försök till agrikultur hittills misslyckats här. Det
tyckes väl, att det klimat och den jordmån, som tillåta fuchsior och orchidéer att i yppighet frodas
emellan stammarne af bok och ek, äfven borde tillåta odling af sädesslag och jordfrukter, som eljest
trifvas väl i andra, till utseendet långt mindre af naturen gynnade länder.
Den natur, i hvilken vi nu inträngde, var i allo herrlig. Blommor doftade, träd susade,
foglar qvittrade och solen sken från en himmel så klar, som någonsin himlen vid Magellans sunds
stränder kan vara det. Vi hade just dukat upp vår frukost på stammen af ett kullfallet träd, då vår
uppmärksamhet väcktes af skriket från en skara foglar i ett närstående träd. Vid närmare granskande
befanns det vara gröna papegojor, och som dylika gå och gälla för en kostelig spis ombord, aldrahelst
då salt eller konserveradt kött länge utgjort den enda kosten, lemnades i en hast både
naturbetraktelser och frukost, och med spända hanar börjades en jagt efter det begärliga bytet. Det lyckades
äfven rätt snart att fälla en hel mängd, men hopsamlandet af de skjutna djuren var förenadt med
större besvär än sjelfva jagten, och redan innan ett dussin papegojor hunnit skjutas, befanns det
vara tid att draga hemåt. Återvägen togs längs den vid kolonien utfallande lilla floden, hvars klara
och frisk vatten oemotståndligt inbjöd till ett bad. Upptagna af denna sysselsättning,
öfverraskades vi af ett sällskap kolonister, hvilka började med sådant intresse undersöka våra på stranden
qvarlemnade vapen och kläder, att vi måste med halft våld öfvertyga dem om, hvilka voro de
rätta egarne. Dessa nybyggare äro ej annat än chilenska straffångar samt naturligtvis förbjudna att
ega vapen. Intet under således, att våra blefvo betraktade med så stort intresse, i synnerhet som de
lätt hade kunnat blifva nämnde individers byte, om de endast gått litet försigtigare till väga. När vi
vid återkomsten till Sandy Point berättade denna händelse för guvernören, svarade han leende: «Que
lastima, qua no les mataban»! (Hvilken skada, att ni icke dödade dem!)
Guvernörens bostad är icke annat än ett större blockhus, omgifvet af en med skottgluggar
försedd palisadering. En smutsig chilensk soldat, som man hade kunnat taga för en straffånge,
postade vid palatsets ingång och en annan sådan på dess platta tak. Husets inre öfverträffade dock
vida dess yttre och vi funno i guvernören en högst intressant personlighet, som tycktes ega stor
kännedom om dessa eljest så föga bekanta trakter. Utom öfver Sandy Point, regerar han äfven öfver
Eldslandet, som Chili betraktar såsom sin tillhörighet — en föga afundsvärd egendom i sanning! Den
unge guvernören tycktes emellertid vara särdeles mån om det samhälles framåtskridande, hvars framtid
blifvit lagd i hans händer, och man bör hoppas, att han en gång måtte blifva i stånd att framvisa
för verlden de gynnsammaste resultat i detta afseende, ty hans arbete är säkerligen ganska mödosamt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
