Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bada och taga vår luncheon, hvilken bestod af en delikat anrättning af rostade dufvor, af hvilka vi
lyckats skjuta några på vägen. Ifrån detta ställe är den smala vägen insprängd i bergets så godt som
lodräta sida samt stiger så småningom i höjden, under det Mendozas floddal sänker sig allt djupare
och djupare till höger om densamma. På en punkt, »la ladera de Caledon», der de öfverhängande
klipporna bilda ett tak öfver vägen, är denna så smal, att vi måste sitta af och till fots tillryggalägga
densamma. Åttahundra fot lodrätt under oss skummar och forsar Rio Mendoza uti sin snörräta
dalgång, hvilken tillsammans med den motsatta strandens, i vilda spetsar uppskjutande berg ifrån detta
ställe erbjuder en högst egendomlig och storartad anblick. Gradvis sänkte sig emellertid vägen och
vi nedstego så småningom på en plan, gräsbevuxen slätt, längs hvars ena sida Rio Mendozas bädd,
som nu utvidgar sig till omkring 6,000 fots bredd, fortlöpte, alltjemt rak som en lineal, emellan sina
50 fot höga lodräta sidor. Denna dalbädd, på hvars jemna botten sjelfva floden nu endast slingrade
sig likt en större grumlig bäck, sköljes dock antagligen periodvis till hela sin bredd af floden, att
döma af de vattenmärken, som syntes högt upp på dess sidor.
På samma gång de omgifvande bergens höjd aftog, utvidgade sig slätten, som på några ställen
afbröts af omkring 20 fot höga tvärvallar — om vi få begagna detta uttryck — hvilka tycktes hafva
tillkommit genom jordhöjningar samt derpå blifvit afjemnade af vatten. I skymningen inträdde vi
på »la Pampa de Uspallata», en af dessa långa platåer, med hvilka Cordilleran så småningom
nedstiger till den egentliga pampan. Denna var på sina ställen tätt bevuxen med taggiga buskväxter
samt lär utgöra ett tillhåll för struts och guanaco, af hvilka vi dock ej sågo några. Vi kommo tidigt
fram till »Uspallata» — posada och vaktstation — samt blefvo vänligt emottagna af officeren på
stället, hvilken anvisade oss ett litet rum med stenbäddar omkring väggarna och en sten till bord
midt på golfvet. Det var med verkligt nöje, som vi här åter sågo några träd, nämligen en ståtlig
poppellund, hvilken omgaf den lilla byggnaden. Ehuru anspråkslös, liknade dock denna mera en
menniskoboning än den förra »guardia», och det var med stor njutning, som vi slogo oss ned på dess
veranda att förtära vår aftonmåltid, som denna gång bestod af en mustig »casuela», sedan kommendanten
förklarat, att han slagtat sin sista höna för vår skuld. I trots af dennes vänliga anbud att låta
oss sofva under tak, föredrogo vi att utbreda våra bäddar på verandan, sedan erfarenheten lärt oss,
att man i dessa trakter sofver mera ostördt under bar himmel än i sådana boningshus som dessa,
hvilka merendels svärma af allahanda ohyra.
Följande morgon måste vi förse oss med vatten för dagens behof, emedan ej några vattendrag
funnos i närheten af den väg, vi hade att passera under dagens lopp. Redan strax efter soluppgången
började värmen blifva tryckande, och vi kände allt för väl, att vi åter kommit ned på slätten.
Vi hade ej tågat länge på den af torra buskar samt här och der af litet gräs bevuxna slätten, förr
än Ranaon väckte oss med ropet »leones!» (lejon). Detta blef signalen till en allmän marsche forcé i
den utvisade riktningen, der vi kunde se en mängd condorer kretsa öfver något föremål bland
buskarna. Våra mulåsnor vägrade dock snart att gå längre, och vi måste till fots fortsätta jagten. Vårt
lejon, som »osade katt», hade i tid begifvit sig af, och då vi med spända hanar kommo fram till
stället, funno vi blott några qvarlefvor af en död oxe, på hvilka condorerna slagit ned, så snart de
sett lejonet aflägsna sig. Vi följde spåren en stund genom buskarna, men utan att finna detsamma.
Klockan 10 anlände vi till en silfvermina, belägen vid foten af ett tvärs öfver slätten
strykande mindre utsprång af Cordilleran, och som vi i Santa Rosa erhållit introduktionsbref till dess
ägare, beslöto vi göra honom en morgonvisit. Vi blefvo äfven vänligt emottagna af señor Ramirez
och hans fru, ett äldre fruntimmer från Buenos Ayres. Båda hade rest i Europa och hade således mera
kännedom om den yttre verlden än de flesta inbyggare i denna trakt. Samtalet blef derför af ganska
omvexlande natur, och under njutande af ett glas isvatten från Cordilleran, blandadt med en droppe
»agua ardiente» af landets tillverkning, erhöllo vi många intressanta upplysningar angående minor och
deras uppkomst i Cordilleran. Det synes äfven märkvärdigt, huru så många minor kunnat upptäckas
i dessa ödemarker. Det låter dock förklara sig, då man först tager i betraktande, att metallådrorna
här i landet vanligen äro hårdare än de omgifvande bergslagren, hvarigenom de till följd af bergens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
