Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
109
deras karakter och verkan i historien, samt deras sätt att
betrakta denna. Ehuru resultaterna af denna åsigt må för
menniskan vara föga glädjande, då densamma, för att komma
till rätta med sitt problem, just förnekar hvad den skulle
förklara, — medvetandet och det andliga; så frambryter dock
deruti, liksom med våld, menniskans högre förnuftiga natur,
i åsigtens tro, att den ur sina principer skulle kunna
förklara och bevisa menniskan såsom ett oändligen perfektibelt
väsen: en sats, hvilken synes ha legat de materialistiska
filosoferna så mycket mer om hjertat, som de hade så litet att
börja med eller att utgå ifrån, nemligen blott sensationer
och objekter. På en förkofran af detta lilla kapital voro
de betänkte: de fordrade blott en oändlig tid; derigenom
kunde äfven af denna ringa början bli mycket, ja allt.
Emedan vi nu befinna oss på en ståndpunkt inom
filosofien, som är den nyssnämnda motsatt, torde det vara på
sitt ställe att anmärka, att nämnda båda motsatser,
materialismen och idealismen, alltid framkallat hvarandra. Sålunda
framkallade Lockes system Leibnizs, hvilket dock var för
stort och för mycket omfattande, att annorlunda än
tillfälligtvis eller i förbigående sysselsätta sig med vetandets natur och
kunskapens uppkomst. Dess egentliga motsats var
Spino-zisrnen. Men liksom man i allmänhet knappt kan finna
någon gestalt eller sida af ett system i historien, som ej
framkallat sin motsats, så var det ej blott i Leibniz s idealistiska
kun-skaps-theori, som antagonismen mot den Lockeska
materialismen visade sig. Den mekaniska åsigt af verlden, hvartill den
Lockeska filosofien ledde, erfor inom sig sjelf en reaktion,—
visserligen i början mera känslans än tänkandets, — hos
Rousseau och i den öfversvämmande känslosamhet som poesien vid
denna tid företedde. Den verldsåsigt, som härigenom gjorde sig
gällande, var æsthetisk, emedan den utgick från känslan,—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
