Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
199
således deruti. Likväl ser man lätt, att denna föreställning
ensam vore ett inadeqvat uttryck för att bestämma historiens
begrepp; ty förändring ensamt, utan sammanhang, är
tillfällighet , hvilken ej ger någon egentlig kunskap. Derföre vore
ock historien, fattad såsom en berättelse om det rent
tillfälliga, ingen historia, ty det tillfälliga, blott såsom sådant,
upphäfver sig sjelft. Hvad som fattas såsom rent tillfälligt,
kan ej erkännas hafva existens i annan mening, än att det
för oss blott synes tillfälligt, ehuru det har en existens för
sig. Således måste detta begrepp om tillfällighet i historien
exilera. Lika klart är vidare, att ett nödvändigt förlopp,
såsom försiggående i följd af en nödvändig förutbestämmelse,
ej heller kan ega en historia. I och med detsamma,
nemligen, som jag fattat begreppet om förändring, upphör
förändringen att vara föränderlig, ty det är blott en och samma
lag som deruti eger sitt uttryck. Således får man hvarken
genom blotta tillfälligheten ’eller blotta nödvändigheten ett
tillfredsställande begrepp af historia. Det tillfälliga är det
som kan både vara och icke vara, det blott möjliga, som vi
neka verklighet och som derpå ej gör anspråk. Fatta vi ett
tillfälligt såsom verkligt, så lägga vi under dess blotta
möjlighet någonting som är mer än tillfälligt, d. v. s. en
nödvändighet, fastän vi erkänna oss ej strax kunna finna den.
Närmare begreppet om historia kommer man genom
begreppet om en möjlighet, som vore sin egen verklighet, d. v. s.
som i sig hade principen för densamma. Men vid
noggrannare uppmärksamhet visar det sig lätt, att vi med ett sådant
begrepp dock ej komma högre än till naturen, hvilken ej kan
fattas såsom blott möjlighet, utan hvars lefvande begrepp
inom sig sjelft har sin verklighet. Det är denna tanke om
naturen, som, utvecklad i sin konseqvens, leder till den
objektiva pantheismen; och nekas kan ej, att denna åsigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
