Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kärlekens zig-zag - 4. Frestelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.122
liga, långt, långt bort härifrån. Min varma kärlek
skulle komma er att glömma den hopplösa kärlek * ii 1
Constance, som drifvit er ut på hafvet. Ni skulle
glömma henne, såsom man glömmer den kyliga
norden i ett varmare luftstreck. Ni skulle till sist lära
älska mig och bli lycklig. Och så skulle Agaton l:itt
nog glömma mig, när jag väl vore borta och ur hans
åsyn, utan att han visste hvar jag var. Med sin veka
natur skulle han sedan lätt nog fästa sig vid Constance,
som älskar honom af hela sin själ. Er mor skulle bli
så glad och framlefva en lycklig ålderdom hos Agaton
och Constance.
Och så skulle jag bli en god människa. Skulle
endast lefva för er lycka. Med tacksamhet ta emot
hvad ni gaf mig och vara nöjd med den ställning,
som blef min. Jag skulle inte ens en gång eftersträfva
att inför världen bli er hustru. Jag skulle kunna
nöja mig med att vara er ringaste tjänarinna och arbeta
och träla för er hvarje dag. Blott jag finge följa er
och ni ville ta emot min kärlek ...
Allt detta hade hastigt, stötvis och flämtande,
hviskats bakom Arvid Gerle. Han hade stått som
halft förlamad, utan förmåga att röra sig. Det var,
som om doften från alla de många rosorna, hvilka
klängde uppför verandans spjälverk och ängsligt sökte
efter stöd, nu i sommarkvällen fingo dubbel stark doft
emot annars. Som om alla de stora, tunga och friska
rosor, hvilka prydde Gunhilds hvita, tunna dräkt, hade
desslikes fått en alla sinnen döfvande doft.
Arvid vände sig sakta om, tog med båda sina
händer om hufvudet. Sedan sträckte han ut sin ena
hand för att finna ett stöd.
Men innan han nått verandans spjälverk, störtade
Gunhild fram, fattade hans hand och hviskade andlöst:
-— Säg att ni vill . . . säg det — älskade . . .
Rosorna doftade. Alla vindar liksom stodo stilla.
Snärjande, då)ande lockande, tjusande, ljödo
flickans ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
