Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kärlekens zig-zag - 6. Vid den bottenlösa sjön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.140
Hur lätt kan du inte nu smyga dig ifrån allt!
Komma ifrån dina egna kval och lidanden och slippa
att draga lidande öfver andra, som aldrig gjort dig
annat än godt!
Hvarför tvekar du? Månne du rädes döden?
Gunhild kastade hufvudet tillbaka.
— Hvarför skulle jag rädas -— svarade hon
trotsigt, som om någon verkligen talat till henne från
djupet.
Just då nådde Agaton fram.
Flämtande störtade han fram emot Gunhild.
— Gunhild!
Långsamt vände hon sig om.
— Hvad gör du här, Gunhild? frågade han
upprörd.
— Jag plockar gräs, som du ser — svarade
Gunhild lugnt, i det hon böjde sig ned och tog upp
buketten.
— Hvad skulle jag väl annars göra här? tillfogade
hon leende.
Agaton tog hatten af sitt heta hufvud och
torkade med sin näsduk svetten från sin panna.
— Sätt dig, käre Agaton — sade Gunhild
vänligt, du är ju alldeles förbi af trötthet. Hvarför i all
världen har du sprungit efter mig?
— Vi trodde du hade gått vilse, svarade han, i det
han kastade sig ned på marken.
Gunhild satte sig också och började ordna gräsen
hon plockat.
Tankarne kommo. Hon trodde på ödet. Agaton
var hennes öde. Två gånger hade han gripit hejdande
in i hennes lif.
Eller kanske — hon log ett sfinxartadt leende •—
eller kanske hon var Agatons öde.
Nåväl! Hon lyfte hastigt upp hufvudet. Hon skulle
lefva. Göra som andra. Kasta sig i lifvets hvirfvel,
i nöjenas, i allt det berusande, där människor le och
skratta för att döfva hvad som finns inom dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
