- Project Runeberg -  Ebons småbitar /
189

(1912) [MARC] Author: Ebba Larsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kärlekens zig-zag - 16. Efter långa år

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

.189

gång sakta och stilla för att kärleken till Arvid skulle
födas.

Hon talade om hur motvilligt hon gift sig med
Agaton och hur hon aldrig hade gjort det, om ej
ryktet gått att Arvid var gift.

Hur hon blifvit hans maka vid en sjukbädd, som
alla trott var en dödsbädd, hur det var medlidande
och människokärlek, som lade hennes hand i Agatons.

Så talade hon om hur underbart det går, att det
man gör för andras lycka, det gör man ibland för sig
själf.

Hon talade om hur hennes kärlek till Arvid legat
som ett gömdt frö, som en dold gnista, i hennes inre.
Hur denna gnista allt sedan Arvids hemkomst vuxit
sig större för att till sist blifva den inre eld, hvars
återsken Arvid sett, men hvars ursprung han ej förstått.

Sist nämnde hon om Agatons ord, att kvinnorna
dolde sina bästa känslor, som om de skämdes därför.
Att kvinnan ej af konvenansskäl och missriktad
stolthet vill hjälpa mannen fram till lyckan, när han vill nå
målet, men ej ser vägen. Och att dessa Agatons ord
var den sådd, som nu, med Constances ord, gick upp i
skörd. Och att Arvid således nu hade Agaton att tacka
för att Constance gaf Arvid den lycka, som han ej
vågade drömma om, långt mindre bedja om, en lycka,
som honom ovetande länge gått vid hans sida, som
endast väntade på tillfälle att få gifva sig åt honom,
åt honom, som visste om intet, som kanske aldrig
skulle räcka ut sin hand till lyckan, om ej lyckan själf
kommit till honom.

Arvid kunde intet säga. Han satt stum, förvånad,
öfverrumplad af lyckan.

Han hade knotat mot lifvet, sagt att hans lif var
ändamålslösa Att alla, men ej han, kunde vinna
kärlekens lycka.

Och så hade lyckan suttit vid hans sida hela tiden,
sett på honom med ögon, som strålade som om de haft

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:41:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ebonsbit/0191.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free