Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I tysthet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ulla kände sig tydligen helt förnöjd öfver dessa
tröstande försäkringar; hon lutade sitt vackra
hufvud mot Rolands axel, och under det deras
glänsande ögon möttes, förlorade sig rösterna i denna
halfhöga hviskning, som är hoppets och kärlekens
språk.
Aftonsolen kastade sina strålar öfver den bruna
ljungheden och sken in genom det öppnade
fönstret på en blommande lackviol, som var Ullas
förnämsta skatt. Lärkorna sjöngo högt upp i den
blåa luften och ljungblommornas doft spred sig
vidt omkring i den tysta sommarqvällen. Det var
en bild, full af frid och lycka.
Den rådande tystnaden stördes plötsligt; man
hörde hundskall och derefter ljudet af steg, som
närmade sig hyddan.
”Hvem är det, som kowmer så sent?” frågade
Kirsten.
Roland närmade sig fönstret och svarade:
”Det är Nils, jägaren från Thimgaard. Han
medför säkert något bud till er.”
Straxt derefter trädde jägaren in i stugan och
helsade Kirsten från nådig grefvinnan, att hon
skulle genast följa med upp till slottet.
Den gamla tycktes icke känna sig särdeles glad
öfver denna befallning; men hon gjorde sig dock
genast i ordning att åtlyda den. Hon tog på sig
sin nya hufva och en rödrutig halsduk, hvarefter
hon begaf sig på väg till herregården. Roland
och Ulla följle henne hand i hand ett stycke på
landsvägen.
Grefvinnan, ett äldre fruntimmer, hade redan i
några år varit enka. Hennes bleka och tärda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
