Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Brefvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
På samma gång han gjorde sig förtrogen
med brefyets innehåll framstod allt tydligare
den tanke för honom, att det var Jakob,
på hvilken han om aftonen hade afskjutit
sin pistol. Jakob, i hvilken Madsans hopp;
hela hans stolthet och glädje förenade sig,
honom hade han måhända dräpt; alla om-
ständigheter, hvilka i detta ögonblick visade
sig så lefvande för hans minne: det korta
hället, det klagande skriket, som följde ef-
ter skottet, och ändtligen den sårades språng
uti an, tyektes bekräfta denna förmodan.
Han vred sina händer, suckade, och mum-
lade några ord med ett uttryck och en upp-
ät vänd blick, som antydde att han bad.
Lampan höll på att slockna, brasan på
spiseln gömdes af en askbög. Isen slog ut
i blommor på rutorna, det var kallt i rum-
met. Väggurets regelmessiga slag och Da-
niels snarkningar afbröto tystnaden, medan
fruktan och tvifvel och en vexande, hopp-
lös förtvifftan ängslade den olycklige mannen.
Någon tid förgick sålunda, ett svagt och
rödaktigt skimmer färgade de tillfrusna ru-
torna och tillkännagaf dagsljuset. Madsan
reste sig plötsligt, tog sin mössa och smög
sig ur stugan. - Tillfälligtvis slog Daniel i
det samma upp ögonen. Han lemnade sin
makliga plats, förvånad öfver den frambry-
tande dagern; då Madsan stängde dörren
kallade han på honom. Kleckaren tycktes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
