Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blott en ringa, ringa man, men jag ville så innerligt
gerna dra mitt lilla strå till stacken, så att det kunde
bli bättre för er alla, räck handen till fred, kom in i
min kyrka, i dag, i morgon, lyssna till Guds ord, låten
beveka ’ er, skriften edra fel, så skolen I få förlåtelse
alle sammans, och I skolen se, hur glade I skolen bli
och hur lugnt och förnöjdt I derefter skolen sofva.«
Santandras panna hade utjemnat sig, medan pre-
sten talade. Då han tystnade, drogo rynkorna sig
åter i hop till oväder, men Niolino förekom honom,
blottade sitt hufvud för Josef och sade:
»Hvarför vänder ni er till min fader, ärevördige
herre, som om ni ville anklaga honom för all den nöd
och olycka som omgifva oss, han har dock endast
beskyddat och vakat öfver sin fredlöse son, det är
från mig eländet härrör, från mig allena. Låt oss gå
bort i skuggan af trädet, det är vi två som skola
samtala.»
Med dessa ord tog Niolino kappan, som hängde
öfver hans axlar, bredde ut den på marken framför
Josefs fötter och gaf honom ett tecken, att han skulle
taga plats under trädet. Presten blef stående. Hans
sorgsna min försvann, hans ansigte lyste, ett lyckligt
leende förklarade det.
»Ja, ja, sade han, i det han fortfarande höll Nio-:
linos framräckta hand innesluten mellan begge sina,
låt oss båda tala med hvarandrä, min son, dina ord
och din röst göra mig så glad, jag känner att Gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
