Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - II. Geniet och dess urartning - Geni och urartning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vågade hypoteser. Jag ämnar ej här upptaga dessa till
granskning, lika litet som det är min mening att ingå på
de olika åsikter om geniets väsen, vilka tid efter annan med
betydlig skärpa bryta sig mot varandra. Huruvida snillet
är en (psyko-) neuros, en »likvärdighet» till vissa
neuropatiska företeelser eller vad annat som helst är en i detta
sammanhang lika underordnad som det är en ännu
oavgjord fråga. Min uppgift är här att söka giva en bild av
det själstillstånd, varur Poes diktning framgått, och jag har
därvid att närmast hålla mig till de dokument, som utgöras
av hans levnad och verk. Oavsett om snillet generellt sett
är en »sjuklig» eller en »sund» företeelse, är det i varje
fall intet »normalt» fenomen redan av den anledningen att
det inte är normalt att vara snille. Vad nu särskilt Poe
beträffar, äro också alla som skrivit om honom ense om
att han ej var »normal». Så långt är det som sagt lätt att
vara ense; och hur skulle en diktare, som fjärran från
konstens vanliga vägar gått på jakt just efter
undantagen i livet, kunna vara »normal»?
Likväl fmns det knappast ett begrepp mera fiktivt än
det »normala». Jag erinrar mig en historia om en tidning,
som varje dag under åratal meddelade sina läsare hur
många fot vattnet i hamnen stod över eller under det
normala. En vacker dag indrogs denna värdefulla upplysning,
sedan en prenumerant tillåtit sig fråga, varför
vattenståndet aldrig var »normalt», då det ju logiskt sett i regel
bort vara det. Det psykiskt normala existerar lika litet
som det normala vattenståndet, men liksom ett sällsynt
högt eller sällsynt lågt vattenstånd företer en realitet av
helt annan skärpa, blir detta också fallet med det psykiskt
anormala i den mån dess oscillationer övergå till starkare
utslag. Och hur långt pendeln svängde för Poe har ingen
klarare insett än han själv. »Men have called me mad»,
säger han i Eleonora, »but» — tillägger han — »the
question is not yet settled, whether madness is or is not the
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
