Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - IX. Poes poetiska teorier - »Poesy» och »Poetry»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
ideal verklighet (»Poesy») — ett metafysiskt begrepp så-
lunda — och poesien som den ofullkomliga speglingen därav
i sinnevärlden (»Poetry»). Törsten efter poesiens ideal kan
aldrig släckas i denna jordiska tillvaro. »This burning thirst
belongs to the immortal essence of man’s nature. It is
equally a consequence and an indication of bis perennial
life. It is the desire of the moth for the står. It is not
thé mere appreciation of the beauty before us. It is a wild
effort to reach the beauty above. It is af’ forethought of
the loveliness to come. It is a passion to be satiated by no
sublunary sights, or sounds, or sentiments, and the soul
thus athirst strives to allay its fever in futile efforts at
creation And the result of such elTort, on the
part of souls fittingly constituted, is alone what mankind
have agreed to denominate Poetry.»
’
Med dessa ord är sambandet mellan den ideala poe-
tiska längtan och dess ofullkomliga jordiska tillfredstäl-
lande lika skönt som klart angivet. Mindre klart framstår
däremot, förklarligt nog, Poes uppfattning av den över-
sinnliga skönhetens väsen. Då han säger att skönheten,
»in its supreme development, invariably excites the sensi-
tive soul to tears» ^ och därav sluter, att »Melancholy is
thus the most legitimate of all the poetical tones» ^ kunde
man kanske frestas att giva Ransome rätt i att han för-
växlar skönheten och melankolien, och att detta vållar en
remna i hans estetiska teori. »There are tears of beauty
and tears of sorrow», säger Ransome, »and Poe did not
distinguish between them» ^. Detta är dock näppeligen
sant, ty intet antyder, att Poe finner all melankoli skön.
Den högsta skönheten är emellertid för honom den av
’ XI, 72.
^ Jfr Shelleys ord i A Defence of Poetry om »the melaiieholy,
which is inseparable from the sweetest melody».
^
XIV, 198.
* Ransome, s. 103.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
