Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - XIV. Poes mesmeristiska intresse - Viljans makt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
. . . . der Wille und die Kraft, durch den Gedanken iiber
andere zu herrschen».
Mycket belysande för den romantiska tidsuppfatt-
ningen i detta avseende äro otvivelaktigt ett par uttalan-
den av Jung-Stilling i de slutsatser han fogat till sitt förut
ål)eropade verk. Det heter här (§ 33): »Själar och andar
meddela varandra sina tankar förmedelst viljan. Då den
ene vill, att den andre skall veta något, så vet den andre det
redan», och (§ 38): »De avlidnas själar hava en förmåga
att skapa, vilken de här i jordelivet endast ganska
ofullkomligt kunna l)ruka. Efter döden kan deras vilja
verkligen framställa det, som inbillningen föreställer sig.»
Föreställningen om denna de avlidnes skapande förmåga
sammanhänger rimligtvis med den föreställningen, att
med den fysiska kroppens bortfallande eterkroppens för-
mögenheter framstå i sin fulla styrka. Även Poe anser
etern vara »the great medium of creation» ^
Viljan är enligt den av Poe hävdade åskådningen ej
blott självklart mäktigare i den mån den är starkare, utan
obegränsat mäktig, när dess intensitet är obegränsat stor.
Det motto, som står över Ligeia, uttrycker detta klart med
orden: »And the will therein lieth, which dieth not. Who
knoweth the mysteries of the will, with its vigour? For
God is hut a great will performing all things by nature of
its intentness. Man doth not yield himself to the ängels,
nor unto death utterly, save only through the weakness of
his feeble will». Skillnaden mellan viljeimpulsen i de mes-
meristiska historierna å ena sidan och Ligeia och Morella
å den andra ligger egentligen blott däri, att den i de först-
nämnda medvetet utgår från magnetisören, i de senare
dels medvetet gör sig gällande hos somnambulen, dels
omedvetet utstrålar från magnetisören. Att älskaren, som
här spelar magnetisörens roll, i detta avseende är aktiv,
1 VI, 143.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
