Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - XX. Poes naturvetenskapliga novellistik - Vetenskapen gör livet till prosa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
279
näppeligen kan ha strävat att i sina naturvetenskapliga
historier utveckla någon högre grad av skapande fan-
tasi, eftersom det just var genom det trogna fasthållandet
vid vetenskapliga fakta som han ville verka trovärdig och
ge sina läsare intrycket av att röra sig på säker mark. Man
har icke heller hört nägon klandra Defoe för att han i
mänga detaljer byggde sin Robinson Crusoe på matrosen
Selkirks skildring av sina upplevelser.
Det förtjänar f. ö. framhållas, att de till Södra Ishavet
förlagda underbara sjöäventyren utgöra stoffet i The An-
cient Mariner, och då denna dikt i andra avseenden satt så
betydelsefulla spår i Poes produktion, förefaller det icke
orimligt, att den även kunnat leda Poes fantastiska rese-
intresse ned till de antarktiska farvattnen.
Trots den mästerliga sammansmältningen av diktning
och vetenskapligt intresse i de noveller, som i detta sam-
manhang behandlats, är det likväl mer än tydligt, att Poe
icke ansåg den väg han här gick leda till diktens högsta alp-
toppar. En sådan föreställning skulle ju också varit dub-
belt absurd hos en man, vilken med sådant nit som Poe
predikade en mystisk skönhet och endast denna som den
högsta diktningens högsta mål. Nägon konflikt mellan ve-
tenskapens och den poetiska skönhetens intressen kan man
icke spåra hos honom, men i ungdomssonetten To Science
förebrår han vetenskapen att förvandla livets poesi till
prosa, och därmed proklamerar han också, liksom han
senare teoretiskt gjorde detsamma, den poetiska skönheten
såsom något högre än den vetenskapliga sanningen.
Science! true daughter of Old Time thou art!
Who alterest all things vvilh Ihy peering eyes.
Why preyest thou thus upon the poefs heart,
Vulture, whose wings are dull realities?
How should he love thee? or how deem thee wise,
Who wouldst not leave him in his wandering
To seek for treasure in the jevvelled skies,
Albeit he soared with an undaunted wing?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
