Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - XXI. Poes detektivnoveller - Poes konstnärskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296
second voliime, and then, for the first, cast aboiit him ior
some mode of accounting for what had been done». Poe
anmärker härtill: »I cannot think this the precise mode
of procedure on the part of (iodwin. . . . hut the author of
’Caleb Williams’ was too good an artist not to perceive the
adventage derivable from at least a somewhat similar pro-
cess. Nothing is more clear than that every plot, worth the
name, must be elaborated to its d é n o u e m e n t before
anything be attemped with the pen» ^.
Det är Poes stora triumf dels att han förmår utan våld-
förande av rimlighet och proportion avleda läsarens upp-
märksamhet från den vitala punkten, vilket är den ej min-
sta svårigheten i en detektivhis-toria men också ett av de
viktigaste tekniska kraven — »the ordinary novelist desires
to keep his readers to the point, the detective novelist actu-
ally desires to keep his readers off the point», säger Ches-
terton ", själv en framstående detektivförfattare — dels att
han mäktar förläna slingorna och knutarna i sin härva ett
»naturligt» utseende, ehuru de i själva verket äro åstad-
komna med hårfin beräkning. De erinra starkt om de sken-
hart olösliga knutar, från vilka den drivne trollkonstnären på
varietétribunen befriar sig i en handvändning, emedan han
låtit enkom knyta dem för att knyta upp dem. Om det —
vilket några av Poes \ritici tVirmena — ej vore någon syn-
^ XIV, 193. — Att av detfa uttalande, såsom Depken (s. 70 o. f.)
synes göra, sluta att Caleb Williams verkligen skulle lärt Poe något
för hans detektivnoveller, förefaller mig ganska djärvt, liksom också
hans antydan (om jag ej missförstår honom) att Mrs RadclitTe, Matu-
rin och Lewis skulle ha tjänat som läromästare för denna del av
Poes författarskap. Ännu djärvare är dock Depken, då han helt frankt
påstår, att Cazoltes spökhistorier och den av Poe i Rue Morguenovel-
len omnämnde polismannn Vidocq i detta avseende »Poe angeregt ha-
ben». Bevisningen härför torde vara svår att förebringa, i all synner-
het för Cazottes vidkommande.
2 Chesterton, Criticisms and Appreciations of Ch. Dickens’ Works,
s. 227.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
