Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - XXIV. Poe och Baudelaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326
tare outsägligt det vulgära, det som tilltalar mängden, båda
roade sig med att genom »hoaxes» triumfera över dess lätt-
trogenhet ’. Båda dyrkade slutligen lidelsefullt musiken.
Den påfallande olikheten mellan dem åter inskränker
sig ej till deras diktning. Poes psykiska rubbning var, så-
som förut framhållits, en naturncidvändig följd av 1)1. a.
hela hans konstitution och av en föregående generations
försyndelser, medan det vill synas, som om Baudelaires
oerhörda missbruk av narkotiska medel vore den tyngst
vägande orsaken till den själssjukdom, i vilken han slutade
sitt liv, och ursprungligen hade tillgripits mindre pä grund
av ett fysiologiskt tvång än efter en bestämd överläggning
och i syfte att på denna väg erhålla ett konstnärligare per-
spektiv över tillvaron. Om ej heller Poes erotiska liv gick
i normala gängor, finna vi dock ingen motsvarighet hos
honom till den sinnlighetens självförbränning, som ger
grundtonen åt Baudelaires väsen, intet av den grymma och
äcklande vällust vari denna vältrar sig till övermättnad och
spleen. Rasskillnaden, och ej blott temperamentsolikheten,
drar här en skarp gräns mellan de båda diktarne. Poe
hade, såsom förut sagts, den keltisk-germanska uppfatt-
ningen av kvinnans höghet; hos Baudelaire åter dominerar
den romanska frivolt-sinnliga, mer eller mindre cyniska
kärlekskulten.
Trots denna grundskillnad var dock likheten mellan
den amerikanske och den franske diktaren så stor, att det
ej är att undra på, att den senare genast kände igen sig
hos den förre. Han berättar själv härom i ett brev av 1858:
^ Ett dråpligt bevis härför är för Baudelaires vidkommande ett
brev av 3 jan. 1865, vari han omtalar, all han lyckats ingiva bryssel-
borna den för honom smickrande uppfatlningen att han är polisspion,
pederasl och fadermördare, och jublande utbrister: »Je nage dans le
déshonneur, comme un poisson dans Teau». {Baudelaires Lettres,
s. 398.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
