- Project Runeberg -  Edgar Allan Poe : en litteraturhistorisk studie /
360

(1916) [MARC] Author: Gunnar Bjurman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - XXV. Den symbolistiska konstformen - O’Shaughnessy, Thomson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

360
recitera ^ Rimmet på detta omkväde är genomgående, och
skälet härtill är uppenbarligen att Rossetti strävade att upp-
nå en likadan effekt som den Poe enligt sin framställning
i The Philosophy of Composition sökte och fann, när han
skrev The Räven.
Slutstrofen må anföras:
Never happy any more!
Put the light out, shut the door,
Sweep the wet leaves from the floor,
Even thus Fate’s hand has swept her floor,
Even thus Fate’s hand has shut the door
Through which his warm feet passed of vore.
Shall it be opened any more?
No, no, no more.
Man observere de tre upprepningarna, vilka långt mer
än de av Lauvriére anförda erinra om Ulalume, vilken dikt
Rossetti även plägade recitera.
Under gemensamt inflytande av bland andra de
franska nyromantikerna och symbolisterna samt prerafae-
literna, i synnerhet Rossetti — vars bekantskap delvis för-
medlades av Swinburne och Morris — stodo några av 70-
och 80-talens engelska diktare, av vilka särskilt den halvt
förfranskade Arthur O’Shaugnessy här bör ihågkommas,
då en av hans dikter, The Fountain of Tears, både i deko-
rativt och musikaliskt avseende erinrar om Ulalume, ehuru
man visserligen också hör ett starkt eko av Swinburne.
En samtida engelsk diktare av fantastiskt-symbolistisk
läggning, som här bör nämnas, är James Thomson, be-
römd egentligen genom en enda stor dikt: The City of
Dreadful Night. I hans produktion, som fyller två digra
volymer, låter sig knappast någon direkt influens från Poe
spåras, men att Thomson var en diktargenius, som stod
Poe ganska nära, är säkert. De monotont melodiska, tryc-
Hall Caine, s. 284.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:47:22 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/edgarpoe/0366.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free