Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - XXVI. Symbolisternas intresse för själslivets nattsidor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
373
fysiska ohygglighet och det till den grad, att skildringen
blir ganska svåruthärdlig, har Villiers här velat skildra
dess psykiska fasor. I båda novellerna försiggår hand-
lingen i Spanien under inkvisitionens dagar. Den grym-
het, varmed storinkvisitorn i La Torture par TEspérance
torterat den olycklige juden Azer Abarbanel, är ej mindre
än den bödlarne i Poes novell ådagalägga mot sitt offer;
den är av en annan art men nästan mera raffinerad. Ju-
den beredes en möjlighet att fly ur inkvisitionsfängelset,
och under outsäglig ångest lyckas han smygande steg för
steg lista sig ut ur skräckens och kvalens boning, då han
i trädgården utanför, där våren doftar och livet vinkar,
omfamnas av storinkvisitorn, som utlagt den infernaliska
fällan. Själsskildringen är här långt subtilare än i Poes
novell, men intrycket blir ej så starkt som i denna. Sam-
bandet mellan de båda novellerna är tydligt även genom
ett yttre vittnesbörd. Över Villiers’ historia läses nämligen
ett motto från Poe: »Oh, une voix, une voix, pour crier!»
Det bör emellertid anmärkas, att idén i La Torture par
TEsperance återfinnes bl. a. i The Italian af Mrs. RadclilTe
samt i Maturins Melmoth (i spanjorens berättelse).
Även Poes intresse för brottets psykologi återfinna vi
hos Villiers. Ett gott exmpel är Le Désir d’étre un homme
(Gontes cruels) där en stor tragisk skådespelare för att en
gång få uppleva en av de djupa mänskliga känslor, som
han så ofta spelat, begår en ogärning i hopp att erfara
samvetskval. Men: »sa conscience ne lui criait aucur.
remords. Nul spectre ne se montrait! Il n’éprouvait rien,
mais absolument rien!» En sådan spleen är främmande
för Poe. Ocli denna spleen, som här då det gäller en skåde-
spelare gör intryck av psykologisk sanning, missfärgar i
vissa andra av Villiers’ noveller skildringen. Så t. ex. i
Sentimentalisme och delvis i Duke of Portland (Gontes
cruels) vilken senare novell halvt gör intryck av parodi på
Poes maner. Över denna novell läses samma motto som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
