Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - XXVII. Det psykologiska intresset utanför symbolismen - André de Lorde, Rachilde, Marcel Schwob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
380
Grime inconiui, där en l)()v i>()r sig kvitt en besvärlig per-
son genom att göra honom till eterdrinkare med den på-
följd att han blir galen, och L’impossible Alibi, där en
anarkist på ett annat sinnrikt vis sätter sig i stånd att be-
visa sin oskuld men drives att förråda sig själv. Parallel-
len med The Tell-Tale Heart och The Imp of the Perverse,
i viss mån även med The Black Cat, är tydlig.
En talangfull författare, som på scenen uppnått en
kolossal effekt i skräckskildringen, är André de Lorde,
styvson till den store skådespelaren Mounet-Sully. Det har
varit den lilla sekundteatern Grand Guignol i Paris, som
först fått uppföra hans skräckdramer. Ett av hans första
skådespel, en enaktare, handlar om en man som på lång
distans talar med sin hustru i telefon; under samtalet in-
tränga banditer i hustruns rum och mörda henne medan
han maktlös är vittne till dådet. Effekten är här oerhört
brutal. Måttfullare men dock erbjudande ett crescendo av
skräck, som slutligen uppnår en oerhörd intensitet, är hans
senare utförda, mycket skickliga men tragiskt slutande
dramatisering av Poes novell The System of Dr. Tarr och
Prof. Fether. Den uppfördes första gången i april 1903,
fick ett utmärkt utförande och gjorde en betydande succés.
^
En först på senaste tid framträdande författarinna
Rachilde, som med förkärlek sysslar med fantastiskt
skräckfyllda ämnen, torde kunna anses i viss mån influ-
erad av Baudelaire och Poe. Om den mångsidige, 1905
avlidne Marcel Schwob har Levertin uttalat, att han aldrig
^ Om stycket skrev Sydsvenska Dagbladets Pariskorrespondent
i sin tidning för den 8 april 1903 bl. a.: »Antagligen existerar icke
inom hela den dramatiska litteraturen en skapelse av en sådan fasans-
full verkan, ett sådant mästerstycke i det ohyggliga. Och det är ingen
rått rafflande ohygglighet, utan stycket måste erkännas som ett sce-
niskt konstverk av rang, såvida man icke vill förutsätta att det fasans-
fulla uteslutes ur konsten.» — Stycket har senare haft en betydande
framgång i Köpenhamn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
