Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upp, var dock belägenheten så kritisk på grand af den del
Pantern säkert skulle komma att taga i de följande
händelserna, att Boone och Kenton togo ledningen och gingo före
på något afstånd från hvarandra för att förhindra hvarje
öfverrumpling från indianernas sida.
De hoppades, att om de kunde förekomma ett anfall
före mörkrets inbrott, deras ställning skulle väsentligt
förbättras. Ehuru i skogen icke fanns någon banad väg, som
ens under dagen kunde användas, voro dock gränsjägarne
och särskildt Kenton och Boone så förtrogna med trakten,
att de med osviklig säkerhet kunde visa sina vänner vägen,
äfven då mörkret var så djupt, att man bokstafligen kunde
tillämpa det gamla uttrycket, att man »icke kunde se handen
för ögonen». Följaktligen längtade alla efter mörkrets inbrott.
»Hör!» hviskade Kenton, i det han vände sig till
Boone och höjde sin hand till tecken, att han bjöd tystnad.
Detta var dock onödigt, ty den äldre kamraten hade
redan uppfångat ljudet — ett svagt och tydligen aflägset
kraxande af en kråka i en hög trädtopp.
Båda hade under eftermiddagens lopp mer än en gång
hört skriket, och båda visste äfven, att det icke var en
kråkas kraxande utan kom från en indiankrigares, således
en oförsonlig fiendes, strupe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
