Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och dock, när vi närmare undersöka det, låg det
hvar-ken något förvånande eller snillrikt däri. Det skulle
verkligen hafva varit underligt, om en person med endast
måttligt förstånd, som befunnit sig i Jetros läge, icke kommit
att tänka på just det, som nu småningom banade sig väg
in i hans hjärna.
Där lågo pålarna, som användes för att staka pråmen;
där lågo repstumpar kringspridda på bottnen af båten. Han
satt på ett halft dussin sega, tunna linnelakan; han var ägare
till en hvass knif och förstod att bruka den; och vinden
blåste med en storms styrka från väster; hvarför skulle han
icke segla med pråmen uppför Ohio?
Det var denna fråga, som först gjorde ynglingen andlös
af förvåning öfver dess storslagenhet; men vid närmare
eftersinnande blef den mera enkel och lättlöst.
Jetro var långt ifrån att ana den nytta, som hans
förslag kunde medföra. Han visste och misstänkte ingenting
om de hopplösa faror, för hvilka hans vänner just i denna stund
voro utsatta. Han hade ett helt annat syfte med sitt förslag.
»De bana sig väg genom skogen, där de’ vara mörkt,
å hafva alla slags besvärligheter. De inte kunna se
nå’n-ting, å de’ göra sakerna ännu värre; den, som gå i spetsen,
vara säker att få en gren under hakan _å bli kastad på hufve’;
då han tycka, liksom han vilja svära, men vara rädd göra
de’, för de hedningar kunna höra honom och stänga vägen
å be’ honom förklara meningen me’ sitt missnöje.
»Den fotvandring inte vara mycke’ å tala om, när solen
skina, så man kunna se å gå utan att trampa på ormar.
När de se mig komma seglande uppför floden, de bli så
glada, att massa Altman inte vilja befalla mig arbeta så
strängt, å fru Altman inte framkasta så många obehagliga
anmärkningar om min väldiga mataptit.»
Sedan Jetro Juggens en gång bestämt sig för en sak,
var han icke sen att utföra den. Det såg verkligen ut, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
