Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
”Spöket på floden”,
4
IW äsaren har för längesedan gissat orsaken till den paniska
-1=4 förskräckelse, som gripit Simon Kenton — en skräck
lika vild och oemotståndlig som den, hvilken nyss förut
jagat den ensamme shavanen på flykt in i skogen, som om
han varit förföljd af den onde själf.
Det fanns inga mera vidskepliga människor i världen
än Västerns djärfva spejare och gränsjägare. Ehuru de
aldrig tvekade att möta döden och modigt trotsade faror,
inför hvilka de flesta människor skulle hafva ryggat tillbaka,
ville de dock, att denna död och dessa faror skulle möta
dem i någon jordisk gestalt. Med andra ord, de fruktade
icke hvilka slag och stötar som helst, förutsatt att de hade
tillfälle att själfva få gifva lika godt igen.
Då de voro på spår efter en fiende och kommo till
en korsväg, där det var omöjligt att med ögonen afgöra,
hvilken väg som var den rätta, afgjordes frågan ofta genom
att kasta jaktknifven; den riktning, som denna tog, då den
föll, ansågs såsom en försynens fingervisning, hvilken följdes
med en så orubblig frimodighet, som om ett misstag icke varit
tänkbart. Äfven i många andra fall visade sig en sådan
tro på tecken och fruktan för det öfvernaturliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
