Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Finley föreslog helt saktmodigt, att de båda familjerna
skulle fortsätta vägen till blockhusfästet och öfverlämna ål
de andra att göra sitt bästa för barnets räddning. Men herr
Ashbridge svarade lika lugnt men bestämdt, att hvarken han,
hans son eller hans hustru skulle taga ett steg, förrän barnets
öde var afgjordt. Herr Altman, hans hustru och Agnes
instämde, och den gode mannen stod icke fast vid sitt förslag.
»Jag skulle sannolikt tänka och handla på samma sätt
under liknande omständigheter», sade han med en ton af
deltagande, som gjorde ett djupt intryck på alla. »Ni hafva
den sorgliga trösten att veta, att ovissheten icke skall räcka
länge —»
»Fartyg, ohoj! Visa flagga!» ljöd det med en graflik
stämma ur mörkret på stranden. Alla igenkände rösten,
och innan någon hann svara, kom Jetro paddlande mot
pråmen i sin kanot.
»Inte vara säker, om de’ vara ni eller de hedningar»,
tilläde han, steg öfver relingen och förenade sig med sina
vänner, hvilka alla med glädje funno, att han var välbehållen.
Då man uppmanade honom att berätta sina äfventyr,
gjorde han det beredvilligt på sitt vanliga, egendomliga sätt:
»Medan den lilla skärmyssling, som inte betyda någe,
pågå vid stranden, mig se en af de hedningar försöka springa
bort med kanoten. Mig inte tåla sådant, å mig blifva galen
af raseri. Så mig plumsa öfverbord å simma efter den båt.
Den injan se mig å försöka smita undan, men mig hugga
honom i hälar å dänga hans hufvud emot den kanot; så
mig klifva i den å paddla i land å vänta på er, å här mig
vara mycke’ glad att se er alla.»
Ingen ansåg det löna mödan att motsäga denna vilda
skepparhistoria, och Jetro antog naturligtvis, att man trodde
honom.
»Mina vänner», sade Finley under den tystnad, som nu
rådde, »herr Boone och jag hafva öfverlagt om saken och
Ellis, Spöket på floden. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
