- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
147

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hållande ofta glömde sin egen värdighet derhän, att hon
lekte och rasade vildare än den värste pojke. Men kom
då någon stor person och fick se henne, stannade hon
tvärt, under försäkran, att då man var anförtrodd att
handleda gossebarn, var man tvungen att sätta lif i
dem. Det dugde icke för pojkar att blifva uppfostrade
som sippa flickungar. Hennes värf var besvärligt. Men

— hon underkastade sig det.

Medan blommorna, fjärilarne, småpiltame och »tant
Juha» hade sin fulla fröjd i solskenet der borta på de
gröna planerna, dit äfven ett par små hvita kattungar,
i sällskap med barnflickan, blifvit lockade och antagna
till lekkamrater, sutto på den med de vackraste växter
prydda verandan två personer i hvar sin länstol, stälda
tätt intill hvarandra. Det var mannen och hustrun, som
båda nu behöfde solskenet såväl från Guds klara, blåa
himmel, som det solsken, hvilket från två par ögon
strålade och möttes i en öfverjordisk glans.

Visst liknade de tvenne skuggor, men då de fritt
fingo betrakta hvarandra, då deras händer, som så länge
varit åtskilda, ändtligen åter kunde mötas, och deras
blickar, sjunkande tillbaka i det förflutna, fingo rådfråga
det närvarande, så erforo båda hela den djupa fullheten
af detta själarnes lif, hvilket ej behöfver såsom
oefter-giflig nödvändighet kroppens fria rörelser för att känna
sig lycksaligt.

Generalskan, som nu slutat sitt långa värf och dagen
derpå skulle resa hem, hade, efter att på bästa sätt
hafva sett konvalescenterna till godo, nyss farit in till
staden med farbror. De båda makarna voro ensamma,
hvilket endast händt ett par gånger förut. Farbrors
husförestånderska och miss Julia hade all vidare vård
om händer. Men den förra var upptagen i köket och
den senare, såsom vi sett, stadd i sina funktioner som
moderlig vårdarinna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:49:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcefter/2/0151.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free