Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nu låter er ton icke rätt god. Var riktigt
älskvärd i morgon! Jag kommer tidigt, för att rättvist dela
mina små gracer. Och nu farväl.»
Hulda kom den följande morgonen verkligen tidigt
och nog visade sig skogen helt poetisk i sin vildhet,
då solen belyste i otaliga brytningar furor och granar,
buskar och snår, men riddaren af Landsby presterade
ingen älskvärdhet den dagen. Han sade helt kort, att
han afslagit baronens inbjudning.
»Men grefvinnan är bättre. Och jag blir så ledsen. >
»Om jag kunde tro det!» Han såg på henne med
en innerlig, allvarligt pröfvande blick. »Men hvarför
skulle jag vara fåfäng?»
»Jag tror ej, att ni är det ringaste fåfäng. Tänk
på att ni är min äldsta bekantskap här och att det är
så naturligt, att jag icke kan glömma det.»
Icke ens detta hjelpte. Hon var så barnsligt
öppen-hjertig, att det säkert ingenting betydde.
De veckor, som följde på denna morgon, blefvo
dock allt betydelsefullare och dyrbarare för Detlof.
Moderns tillstånd flyttade sig just icke hvarken fram eller
tillbaka. Men hvad som deremot flyttade sig, var
förhållandet mellan de båda, som vårdade henne. Numera
var Hulda icke så frimodig i sitt väsende, men han var
deremot mera öppen i sitt. En knapt hämmad,
lyck-salig förhoppning berörde honom allt närmare, och det
fast han ofta nog mottog hennes meddelanden om nöjet
af ridpartierna, hvilka nu, sedan baron fått ned sin
slägting, sträckte sig äfven till fröken Selma och
härads-höfdingen Reuterdal. De båda herrarne delade
stall-mästareembetet mellan sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
