Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle få lägga blommor på pappas graf. Vi träffade
grefven der, och det var allt så gladeligt.»
»Jag förstår! Du kan komma in om en liten stund.»
Grefven hade ej låtsat höra något. Han höll ifrigt
på att låta pilten gå små, små bitar. Men så fort dörren
blifvit läst, satte han med ett hjertligt och friskt leende
den lille ned på mattan och sade, vänd till modern:
»Se så, min friherrinna, sedan de små förklarat sig
för mig, får ni ej förvisa mig. Men nu förvisar jag
mig sjelf, ty jag har alla händer fulla af göromål. Lef
väl till härnäst!»
Hulda räckte honom visserligen handen, men —
hon syntes mycket främmande.
IS.
Sjelfbeherskning, sjelf kritik och
sjelf-kännedom.
*essa tre ord representera tre så allvarliga och djupt
vigtiga begrepp, att de väl förtjena ett grundligt
studium vid lifvets högskola.
Sjelfbeherskningen har den fördelen att genom
öfning kunna vinnas, men för att öfvas, måste
nödvändigheten deraf först inses och dertill förhjelper såväl
den fasta viljan, som den naturliga stoltheten att icke
låta främmande blickar genomskåda våra intryck. En
öfverlägsen bildning har man ofta funnit ej vara
tillräcklig, emedan den lätt råkar följas af en obevakad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
