- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
410

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En hustru i sin hvardagsroman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

öfriga paryren stött på ett slags öfverdåd i stilen. —
»Ja,» tillstod Mariana gång på gång, »jag är bestämdt
för svag. Det duger ej med Eugenie — och Lademir
blir bortskämd. Men nu är han frisk och fältsängen
bortlyftad.»

I detta ögonblick ringde det.

Betjentgossen, som vanligen hade dörrvakten, var
borta med kaptenen, för att hemta resten af sakerna.
Och i hopp att nu få sin värderade hjelpreda, skyndade
hon ut att sjelf öppna dörren från det belamrade
mottagningsrummet. Men i fall någonsin en stackars qvinna,
efter den bibliska hustruns tid, blifvit förvandlad i en
»stod», så var det visst Mariana, då icke kapten
Björnbergers godmodiga och i hvarje drag kraftfulla ansigte
lyste emot henne, utan en smärt, ljus, finbildad och
till utseendet något förlägen herre stannade i
dörrinfattningen.

»Har jag ej ens den lyckan att vara igenkänd?
Och det hoppades jag ändå!»

’»Hugo! Ja, verkligen Hugo. Ack, stig in! Och
förlåt, att du knapt kan komma fram! Vi hafva just
nyss fått resande — min kusin Eugenie. Och som
hennes rum, liksom förmaket, är upptaget af en min mans
tillfälliga patient, så lefva vi huller om buller, till dess
den sjuka damen rest. Huru ledsamt att Lademir ej är
hemma!»

»Jag får väl se honom sedan. Och dessa, Mariana,
äro dina barn? Dina barn, på armen en, som
betraktar mig med stora, vackra ögon, och der en hel
herrekarl!» Han tog fatt i junker Lave, som kommit
fram och helt friskt ropade mot den främmande: »Vet
du, att min pappa kan sätta ihop menniskor af bara
ben? Kom, så skall du få se!»

Utan all fråga var det för de fordom trolofvade en
oändlig lättnad, att unge Låve tog representationsskapet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:49:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcefter/2/0414.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free