Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Estrid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Estrid,» hans röst tycktes knapt räcka till att
uttala det enda ordet. Han fattade med häftighet
hennes båda händer, utan att märka den motsträfvighet
med hvilken de lemnades, och derunder alltjemt
betraktande henne med ett förvirradt passioneradt
uttryck.
»Din fru,» sade Estrid med mycken beherskning,
»har längtat efter dig, och nu bör du ej låta henne
vänta.»
»Min fru,» mumlade han, »jag tackar dig för det
du icke gratulerar mig. Icke sant, det hade varit en
onödig grymhet!»
»Tala ej så, jag ber dig.»
»Estrid, jag måste träffa dig — är du hemma i
morgon förmiddag?»
»Jag är alltid tillsammans med tant, och jag vet
ej, hvad hon har för planer for morgondagen.»
»Jag förstår. Men det der duger icke. Behandla
mig med godhet, eljest...»
> Stellan, Stellan, ser du mig icke, här är jag.*
Den lilla frun, som icke längre kunde qvarhållas af
assessorns högljudda prat, kom framspringande, hängde
sig vid sin mans arm och drog honom med till sin
plats, der hon gaf honom rum vid sin sida. Han
tycktes helt mekaniskt följa henne.
Estrid hade blifvit så blek som den hvita törnros,
hvilken satt vid skärpet kring hennes smärta lif.
Med en ängslan, att, trots musiken, hvarje ord
blifvit hördt af hennes granne till höger såg hon skyggt
på honom — ja, utan tvifvel hade han fått hela
förtroendet. Icke allenast hans ögon sade det, hans ord
förklarade det tydligt.
»Löjtnantens beteende öfvergår ju allt begrepp.
Det fins inte en skymt af sjelfbeherskning hos honom.
Fröken Estrid behöfde nu väl sin vän Olivia.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
