Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Estrid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Estrid frågade med en viss forlägenhet — hon var
oviss, huru hon borde göra — om grefven kanske hade
svårare nu att fördraga blomsterdoft.
»Det kan jag ej säga, men då jag ville veta, om
jag skulle begära några rosor tillbaka, så svarade han:
’Nej, min gosse, men om fröken sjelfmant skickar
några, akta dig då väl, att bladen icke få någon
skada’.»
Estrids bryderi och öfverläggning varade ej länge.
Oaktadt hon fullkomligt väl förstod, att det nu var en
helt annan handling att dela gåfvan, delade hon den
dock. När gossen var borta skyndade hon att gömma
sitt ansigte i soffdynan, och då hon reste sig, var den
fuktad af tårar — skulle de båda glädje eller sorg?
Hon visste det ej.
Från den dagen kommo ej några Floras barn, förr
än på sjelfva resmorgonen, den tredje augusti, då Estrid
med assessorns skulle återvända till Hellefors, dit grefven
om fjorton dagar var att förvänta, ty han var nu utan
all fara. Denna morgon återsyntes pilten, medförande
icke allenast den vanliga tributen, utan äfven en biljett
af följande lydelse:
»Bästa fröken Estrid!
Doktorerna tro sig hafva räddat mig, och jag
motsäger dem icke. Men min enskilda öfvertygelse är, att
den blomsterkur, jag sjelf uppfann, har haft
väsentligaste delen i den goda utgången.
Jag har icke hyst den önskan att här taga afsked
af fröken Estrid. Jag är ännu icke en presentabel man.
Om två veckor träffas vi åter.
Manfred. >
Nog tyckte Estrid nu, att det ändå lönade mödan
att glädja sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
