Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kerstin Marias fästegåfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nå, der ser då åtminstone hvarenda karl på
dig... Hade icke kommissarien en sådan respekt
för mig, så skulle han nog bli medtäflare: han är pin
kär i dig.»
»Det vårdar jag mig inte om... Men vet du,
Berthold, att detta elände öfvergår mina krafter. Jag
tror ej, att jag kan frälsa dig på annat sätt, än att vi
skiljas åt.»
»Tala icke vanvett — skiljas åt för det att du
skulle gifta dig med kommissarien ... Men lika godt:
hvem du än skulle gifta dig med, så sköte jag ihjäl
honom, innan det hunne så långt.»
»Ja, jag tror dig nog om det. Derför får jag
tänka upp något annat... Kom hit på
söndagseftermiddag — mor är borta hela dagen — så skall jag
koka kaffe åt dig och vi ska’ sitta i förtroligt samspråk
i min kammare. Och för att du riktigt må märka att
jag vill behaga dig, så skall du få se, hvad du så
många gånger bedt mig om, hur brudklädningen, som
jag sydde i vintras, passar!»
»Nå, det var då riktigt vänligt och hjertligt af
dig... Jag känner en aning, att vi den qvällen icke
skiljas åt, förrän vi kommit på det klara.»
»Ja,» svarade Kerstin Maria med en egen min,
»jäg anar just detsamma.»
Söndagseftermiddagen kom och fästmannen med den.
Kerstin Maria hade smyckat sin kammare med löf
och rosor, och äpleträdets rödhvila blommor föllo som
ett lätt draperi framför fönstret, der kaffebordet stod.
Sjelf var Kerstin Maria smyckad nästan som en brud:
hon hade, såsom hon lofvat Berthold, tagit
brudklädningen på sig — den var af svart siden — och hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
