- Project Runeberg -  En natt vid Bullarsjön /
201

(1928) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Det var ju till klockan elva vi anmodat honom att
vara här?» sade konsulinnan helt lågt. »Hon är strax
elva ... hon fattas blott tre minuter.»

»Hon gar litet för fort, tror jag! Men jag begriper
icke, varför vi äro så oroliga och underliga till mods?
Det är ju en sak utom all fråga», yttrade konsuln, »han
kan väl icke vara så galen och avslå.»

»Nej, min vän, var du lugn! Jag är likväl skyldig
mig själv den rättvisan att erkänna, det jag är högst
förvånad över vår ... ts... han är här... ser du, att
klockan gick rätt. Tag en bättre hållning, min vän, se
på mig och förlora icke din värdighet!»

Justus inträdde och gjorde en djup och vördnadsfull
bugning.

Han var blek ända till ytterlighet, vilken blekhet
blev annu märkbarare genom den svarta dräkten, som
han alltid företrädesvis bar. I hans stora, blåsvarta
ögon, lag ett allvar, en högtidlighet, som på en gång
hade bönens milda ödmjukhet och övertygelsens
bjudande maktspråk.

Det var alldeles omöjligt för konsulinnan, som stigit
upp, att komma fram med sitt överlästa: »Unge man,
det offer vi beslutat», etc. etc. Och vad konsuln
beträffar, hjälpte han sig visst mycket väl fram, så länge
han fick taga saken fran den enkla sidan, men kom det
an på att spela en scen i stor stil, då var han
bortkommen och stod där, just som nu, helt förlägen och
skruvade sig fram och åter. Men Justus väntade ej på att
bliva tilltalad. Han började själv med all den säkerhet,
som var honom egen:

»Jag har kommit att hembära min djupa och livliga
tacksamhet för herr konsuln och fru konsulinnans ädla
förtroende, och jag har kommit för att säga det jag
anser, att den lycka, som blivit mig lovad, icke skulle
kunna betalas med ett helt livs sonliga kärlek och vörd-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:50:49 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcenvb/0203.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free