Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rare, ej med ord skarpa som spjut, ej med väldiga
gester och eftertryckliga slag i predikstolen, utan med
mildhetens och kärlekens pilar, vilka susade in i
åhörarnas hjärtan.
Folket lyssnade i ödmjuk tro, i helig glad rörelse
till den inspirerade. Det tycktes dem att dessa
glänsande ögon icke tillhörde en dödlig, att dessa ord,
denna röst, kommo ovanifrån; och då rösten allt
tystare och tystare slutligen dallrade bort i ett djupt,
andaktsfullt amen, gick också ett gemensamt amen
genom hela församlingen, en suck över att de för första
och sista gången från denna predikstol hört en man,
som så fullkomligt hänfört dem.
Sedan han efter de sista övliga ceremonierna än en
gång mässat och givit dem sitt halleluja till farväl,
strömmade folket ur kyrkan och höll på att trampa
ned varandra för att ännu en gång få kasta en blick
på honom, då han trädde ut på kyrkogården.
Det dröjde ej heller länge innan han kom. Med
ödmjuk blick och ädel hållning gick han med hatten
i handen genom folkskaran, som bildade en mur på
ömse sidor, hälsande till höger och vänster och givande
dem sin frid med de strålar, han lät falla från sina
ögon, de leenden, som han lät falla från sina läppar.
»Nå, jag är skyldig mig själv den rättvisan att
tillstå, det jag aldrig i min levnad varit vittne till något
dylikt», yttrade konsulinnan, där hon från vagnen
åsåg hela det sista uppträdet... »eller har du, Ebba,
sett något sådant?»
»Nej, aldrig... han är i sanning oförklarlig!»
»Ja», återtog konsulinnan, i vars hjärta några toner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
