- Project Runeberg -  En natt vid Bullarsjön /
100

(1928) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

viskade hennes bleknade läppar, i det hennes huvud
sjönk ned mot de korslagda armarna. »Skulle du ej
skåda detta förbund med välbehag?»

Leonard kunde ej se sin brud så upprörd, så
förkrossad, utan att själv erfara en för honom ovanlig
skakning. »Constance», sade han och fattade sakta
hennes hand, »bäva icke så! Gud är kärleken: han
skall välsigna oss och se till vårt goda och rena
uppsåt.»

Dessa ord, så enkla, men så varma, trängde som
ett styng genom Constances hjärta. Var hennes
uppsåt rent... var det gott? Ja, det kunde icke vara

amiat- . •

»Låtom oss bedja!» sade hon, i det hon häftigt

reste sig och nedsläppte tvenne små kuddar på
golvet framför bordet. Hon nedsänkte sig själv på den
ena, och ovillkorligt sänkte sig Leonard ned på den

andra. o

Nu strömmade osammanhängande ord fran
Constances läppar. Hon låg med huvudet framstupa, och
Leonard trodde slutligen att hon var sjuk, ty den ena
krampryckningen efter den andra drog henne allt
djupare och djupare ned. »För Guds barmhärtighet, låt
det nu vara slut!» yttrade han med talande oro. »Låt
mig hjälpa dig upp... jag ber dig av hela mitt hjärta
att du kommer ihåg att du snart, ja, inom en timme,
skall visa dig för främmande blickar!»

Under några ögonblick svarade ej Constance, men
paroxysmen saktade av, och slutligen reste hon sig och
stod lika allvarlig och dyster som förut framför
brudgummen, till vilken hon räckte den hand, hon nyss
dragit tillbaka. »Lämna mig nu, gode Leonard! Längre
fram, då våra känslor bliva mera i sympati med
varandra, hoppas jag att våra andaktsstunder skola bära
oss bättre och härligare frukter. Vi kunna ej mera

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:50:49 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcenvb/0388.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free