Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men nu taga även vi farväl av Örnvik för att
uppsöka svärmaren i det ögonblick, då han stannade på
sin brors tröskel.
LXXVII.
»Herre Gud», skrek Leonard till med hela kraften
av sina starka lungor, »icke sover jag och icke kan
jag vara vaken... Jo, besitta och regera, är det icke
ändå min Justus... Nå så välkommen,
sjutusen-etthundranittionio gånger välkommen!»
Och Leonard klämde Justus mellan sina väldiga
armar så broderligt hjärtligt, att det aldrig ens kunde
komma i fråga, att han skulle ha en aning om den
omständigheten att Justus, som var halva huvudet
längre, över Leonards axel i en enda blick uppfattade
icke blott den gränslösa bestörtningen på Constances
ansikte, utan även att hennes farliga skönhet blivit
tusen gånger mera retande. Vad han själv i denna
stund erfor, var föga ägnat att tillfredsställa honom:
han förstod att, ifall han kunnat skaka och rycka
på sin boja, han skulle hava känt, att den var
orubblig. Emellertid hade han i denna stund både sitt fasta
uppsåt och sina anletsdrag i sitt våld.
För Constances starka själ behövdes ej heller längre
tid till sansning än den, som åtgick för Leonards
välkomstord.
»Låt mig nu få hälsa på Constance, medan jag har
någon anda i behåll!» sade Justus, bemödande sig att
just i allra första ögonblicket antaga denna förtroliga
och hemmastadda ton, som nu ensamt var passande.
»Får jag hoppas att vara välkommen även hos dig,
min älskade syster?»
Detta språk, denna alldeles opåkallade förtrolighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
