Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Eller din!»
Constance for tillbaka: hon var nära att svimma
en dödsblekhet överdrog hennes ansikte. Hon
inbillade sig att hennes blick sökte Betlehems stjärna; men
Justus’ röst, denna samma röst, som nyss dövat henne,
utsade nu det enda ordet: »Constance!» och berusad
vände hon sin nästan slocknande blick från stjärnan
mot honom.
»Du bävar... varför bävar du? Tror du, att jag
handlar av obetänkt lättsinne? Nej, ännu i går fann
jag i den villa, som omgav dig, ett svagt värn... vi
behöva ett starkare.»
»Haven?» Constance sammanknäppte sina händer.
Hennes ansikte återgav med vältalig trohet den
svindlande sällhet och den skräckfulla förtvivlan, som på
en gång fattade henne.
»Icke haven... skulle jag väl hava vågat detta, om
jag ej ärnat oss ett ännu säkrare... jag säger oss,
ty allt det outsägliga, jag läser i ditt ansikte, ger mig
mera än dina ord kunde giva... O, Constance, vad
du ar skön!»
»För Guds skull, håll upp... jag måste dö av
blygsel, av ångest, av förtvivlan!»
»Av ångest, och förtvivlan kanhända en gång
det står i hans hand, som efter sin barmhärtighet
väger människornas kval, deras strider och krafter
men av blygsel aldrig... nej, aldrig skall du behöva
rodna för dig själv.»
»Vad gör jag då nu?» stammade hon.
»Denna rodnad är endast kärlekens blyga
segertec-• j Skulle du behöva blygas för en kärlek, vilken
hållit de prov som min, eller skulle du behöva frukta
nagot av den man, som i själva det ögonblick, då han
.sta,..ganfen..talar kärlekens språk till sin själs
avgud, förmår lägga på sina läppar dessa sansade ord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
