Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Lavinias första förlofning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mycket lättare och skönare skulle ej döden
då hafva synts mig!“
Dessa ord förekommo Lavinia såsom en
motsägelse. Om han verkligen önskat att hon
skulle vårda och sörja honom som maka, om
det under detta förhållande varit honom
läktare, ljufvare att dö, hvarföre begärde han då
icke att det skedde? Trodde han möjligtvis
att hon skulle anse det såsom ett offer?
Hon kunde hafva öfvervunnit sin qvinliga
blygsamhet och gifvit honom en vink om huru
beredvillig hon vore att skänka dem bägge
denna sista tröst, ifall Gotthard varit fattig.
Men hon kunde icke öfvervinna sin fruktan
att verlden falskt skulle bedömma ett sådant
steg, om hon nu toge det.
Derföre gick dag efter dag, vecka efter
vecka, tilldess det slutligen blef månader, utan
att minsta fråga uppstod att ändra
förhållandet. Ingen maka satt dock trognare, tåligare
och outtröttligare vid sin makes sjukbädd än
Lavinia vid sin fästmans, och då icke
svårmodet lade sig till sjukdomen, tackades hon
af blickar, hvilkas språk godtgjorde henne för
hvarje uppoffring. Om dagarne hade hon
leenden och ljufva ord, om nätterna i sin enslig*
het suckar och tårar.
“Sorgen dödar henne!“ sade hennes
bekanta. Men sorgen dödade henne icke.
Straxt efter jul hemsöktes Lavinia af den
stora pröfning, som hon väl länge förutsett,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
