Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Lavinias första förlofning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Känner du dig redan kallna för din
stackars Gotthard ?“ frågade han med oroligt
forskande blick. “Ack, vänta litet, låt honom först
kallna, medan ditt hjerta och ditt öga ännu
ha värme för honom!“
Vid dessa ord glömde Lavinia allt, utom^
honom, och han var hennes enda, hennes
oupphörliga tanke, intilldess döden ryckte honom
ur hennes armar och slöt honom i sina,
intilldess grafven gömde honom i sitt sköte.
Men då januari-solens andra morgonstråle
lyste på Gotthars snötäckta grafkulle, vaknade
Lavinia ur den tunga drömmen, sorgens
skräckfulla dröm, för att lyda sin Gotthards sista vilja.
Hon framtog hans bref och betraktade det
länge och innerligt, och öfver hennes läppar
sväfvade den bönen, att smärtan ej skulle
blifva mera rågad än den var.
Då sigillet brast och bladet uppveks^
skymde tåren hennes öga, så att hon knappt
kunde läsa en enda bokstaf. Men eftér hand
försvann den dimmiga slöjan: en stark eld
flammade i hennes blick, och sedan hon för
tredje gången slutat genomläsningen af detta
bref, reste hon. sig. Det var liksom hennes
själ på en gång afskakat sorgen, liksöm med
den vulkaniska suck, som slet sig ur hennes
bröst, den sista kärlekssucken utandats.
Från denna dag nämde hon aldrig
Gott-hards namn. Hon återtog sina vanliga
sysselsättningar, ®m än med ansträngning, dock med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
