Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nej, så fort, så snöpligt kunde hon icke
hafva öfverlefvat sina bästa dagar. Lyda —
åh nej, åh fy, hennes välde vore för alltid
för-loradt, om hon tillgrepe något så lumpet...
Men om hon skulle låtsa en förställd lydnad,
låtsa foga sig, tills hans lynne blefve jemnt,
och då genom böner, tårar... aldrig! Det
var ju den väg, andra qvinnor hittade, den åt
hvilken hon så ofta skrattat.,. nej, hon
försmådde den, ville icke nedlåta sig till konster,
som hon föraktade.
Innan Julia tagit sitt parti, hade Rudolf
åter gått in i andra rummet, men icke varit
der mer än några minuter, då han hörde sin
hustrus lätta steg öfver golfvet. Rudolfs hjerta
klappade af hopp. “Hon återkommer, hon ber
... o, min lilla Julia, jag visste väl att hennes
hjerta aldrig var besmittadt.“
Nu var Julia inne.
Men i stället att springa i sin mans armar,
nappade hon hastigt till sig hatt och handskar,
som hon qvarlemnat på bordet.
Rudolf anade något, var i blinken vid
fönstret och såg grefve Adrian vid Lavinias sida
gå nedåt allén.
“Hvart ärnar du taga vägen ?“ frågade han
nästan strängt.
“Så du frågar! Du bad mig ju nyss att
jag skulle gå ut och spatsera med Lavinia.“
“Ja, men hon går icke ensam nu, och du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
