Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Barnen älska dig redan så mycket!” sade han
hjertligt. ”Du är på en gång förståndig och god
mot dem.”
”Gud gifve jag förmådde vara allt hvad jag ville
och önskade!”
"Stackars, stackars små kräk — de få alltför
tidigt lära sig alt förlora!”
"Deras första förlust kan ingenting ersätta!”
svarade hon rodnande. "Den andra deremot
hoppas jag ...” Hon tystnade i talande
förlägenhet.
. . . "skall kunna ersättas?” upptog ryttmästaren
och betraktade henne med ett uttryck af allvarlig
sorgsenhet. "Nej, tro icke det! Två gånger har
jag vågat försöket — dermed är det ock slut. ... Men
det var ej detta vi skulle tala om. Du sade nyss
något som serdeles fästade min uppmärksamhet.”
”11 vilket då?"
”Ditt påstående att jag bestämdt hade orätt i det
ämne vi afhandlade sista morgonen jag var
hemma. Jag ville gerna förstå, hvartill det kan gagna
dig, goda Lavinia, att söka bibringa mig tron på
något som icke finnes till?”
"Det kan ju icke gagna mig att missleda dig,
Ludvig; det borde du sjelf inse. Och du får
medgifva mig att man kan vara upprörd ända till
tårar, utan att det behöfver vara af hvarken sorg,
saknad eller kärlek. Harmen, oviljan, en sårad
sjelfkänsla kunna frambringa samma verkan,
isynnerhet i ett ögonblick, då vi genom de besyn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
