Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tredje dagens morgon inträdde.
Julia sof längre än vanligt — åtminstone såg
det ut som hon ännu sof.
Rudolf gick blek som döden af och an på
golf-vet. Bitter sorg, darrande fruktan kastade sina
vexlande skuggor öfver hans vackra ansigte.
Ändt-ligen gick han fram till sängen och förde handen
öfver sin hustrus panna.
Hon spratt upp.
’’God morgon, älskade Rodolf!” hon utsträckte
sina armar.
Men Rudolf betraktade henne stelt, utan att göra
minsta rörelse till besvarande af hennes smekning.
"Hvad är åt dig?’’ frågade hon och såg på
honom med väl spelad bestörtning.
”Ingenting."
"Ack, skall jag nu åter bli olycklig, är du åter
missnöjd på mig? Och likväl, Rudolf, om du visste
. . . om du anade hvad mitt goda lynne, mina
glada blickar kosta mig!" Låtsande kufva ett
utbrott af förtviflan, tilläde hon långsamt: ’ Jag är
ej mera glad af hjertat nu som förr.’
"Jag vet det!” svarade han bittert.
"Du vet det?” Julia sjönk tillsammans med alla
ecken af dödlig ångest.
”Ja, Julia, denna natt har förrådt allt det, som
min själ redan börjat frukta och ana. . . . Då du
trodde mig sofva, sof jag ej: jag har hört dig
gråta, icke i drömmen, som förr, utan vaken
framsnyfta ett namn, som jag likväl icke vill upprepa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
