Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Julia, sade Rudolf med en röst, som hvarketi
var svag eller sträf, kall eller ljum, men som
uppenbarade någonting, hvilket Julia fullkomligt var
ur stånd att fatta, ehuru hon lika fullkomligt
kände den hemliga och starka inflytelsen deraf, ”hvad
har du att säga?’’
”Hvad skulle jag ha att säga?”
’ Jag ber dig att du ser på mig — kanske
torde mitt utseende mera än mina ord öfverlyga dig
att gycklets och barnslighetens dagar för alltid
lem-nat oss. Hvad har du menat, hvad har du velat?”
”Menat — velat?”
’Intet undvikande — grefve Adrian beler oss
hegge i detta ögonblick: han har ej erhållit någon
biljett!”
"Har ban icke?” sade Julia ocb böriade skratta
så högt, njertligt och otvunget, att Rudolf med
förskräckelse och förvirring betraktade henne. "Det
har då blifvit upplyst, du tokige, svartsjuke, men
ändå alltid älskade Rudolf, att du hela långa
tiden och i dag isynnerhet sprungit som en god narr
för din hustrus små fina konster. Då du kunde
tro att jag blifvit dig otrogen, så kunde du väl
också förstå att jag skulle hämnas en sådan
skymf!”
Och Julia skrattade än värre — det var ju
det allra lilla löjligaste, oskyldigaste och näpnaste
spektakel man någonsin bort!
”Men, Rudolf, skratta då med och stå inte så
högtidlig, som du aldrig i din lefnad mera ernade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
