Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag befaller ingenting, min bäste vän!» återtog
fru Manning, ljuvt småleende över den synbara
framgång, hennes förut icke prövade metod att utesluta
preludierna medförde. »Jag vill blott innerligen be
dig, som, sanningen att säga, alltid har något litet
strävt med dig, att göra din röst så mjuk som
möjligt, då du talar till henne. Vi kvinnor känna alltid,
även i olyckan, en sympati för varandra, och jag är
säker — en hemlig röst säger mig det — att jag, vida
bättre än någon annan, skulle kunna dela och lindra
hennes smärta, om du blott ville tillåta mig att följa
dig dit.»
»Hm, hm», sade doktorn den ena gången efter den
andra, medan han nedlade kniven och med sina friska,
vita tänder gjorde det ena anfallet efter det andra på
orrskrovet, vars vackra dimensioner blevo allt
luftigare, »hm, hm, hm, kära Henriette!»
»Söte, gode Manning!»
»Hm, hm, min vän!»
»Dyre Manning, du känner själv min ömhet för alla
lidande!»
»Visserligen, visserligen!»
»Ack, vad du skulle göra mig lycklig, om du tilläte
mig att härnäst följa dig!»
Doktorn, som under tiden i tankarna genomgått,
vilken av alla hans patienter till den grad kunnat
väcka hans hustrus deltagande, föll slutligen på den
förmodan, att hon menade en gammal sjökapten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
